Stenkrossen

Stenkrossen

På första maj i Malmberget snöar det ibland. Det kan vara kallt och grinigt alldeles gräsligt, men 1983 var det ett fantastiskt vårväder. Vindstilla och riktig sommarvärme. Snön var nästan helt borta och gatorna låg bara och torra. I sanning en egendomlig första maj!

Hade den här texten skrivits på sjuttiotalet så hade jag inte behövt berätta om Malmberget, för då kände hela Sverige till samhället. För gruvbrytningen visserligen, men främst för genierna. ”Genierna från Malmberget” var ett begrepp, Björn-Erik Höijer, Bo Nilsson, Arthur Johansson och Berto Marklund. Det var musik, konst, litteratur och dramatik som gjorde samhället riksbekant. Nu är snart hela Malmberget borta eftersom malmen måste brytas för att samhället ska överleva och husen måste rivas för att malmen ska kunna brytas.

Malmberget låg på ett berg med gator som gick längs med bergsryggen och tvärgator som stupade rakt ned, ”ungefär som i San Francisco”, som Göran på fullt allvar brukade säga till människor söderifrån när han berättade om sin hemort.

Göran var arton år och kom från en genommusikalisk släkt. Egentligen spelade han fiol och piano men inför denna första maj hade hans farmor, den forna biografpianisten Margit, föreslagit honom som trumslagare till blåsorkestern ”Stenkrossens” förstamajparad. Han skulle slå bastrumma.

Stenkrossen hette egentligen Malmbergets musikkår, men alla kallade den för Krossen, inte bara för att den lät som en stenkross, utan för att man brukade repetera i anslutning till den gamla stenkrossen som bolaget hade.

Göran var nervös inför uppdraget, flera gånger hade han frågat den musikaliskt ansvarige, Kalle Plompen om repetitioner, men Kalle hade bara viftat undan det med: ”Vi ses i replokalen en timme före paraden så hinner du pröva uniformen och så ska jag lära dig spela”. Göran var på plats två timmar i förväg.

Uniformen hade grön jacka med mässingknappar och uniformsbyxorna var ljusa av gabardinkaraktär. På huvudet skulle man ha båtmössa käckt på sned.

 Så var det dags för spelinstruktionen. Kalle svängde upp bastrumman på magen, tog den enda pukstocken och sa: ”Tekniken är denna” och så klämde han till kalvskinnet med en rejäl smäll. För att ytterligare förfina instruktionen spände han ögonen i Göran och sa:

– Bom, bom, bom. Har du förstått?

Göran nickade och tog på sig trumman och tog en liten repetitionssväng på grusplanen utanför replokalen. Marschanträde med vänsterfot och bom, bom, bom…

– Nu har du fått tag i en intresserad jävel, Kalle. Hur fan har du lyckats med det?

Det var Kvinten som skrattade när han såg den ensamme bastrummaren vandra omkring. Kvinten var andlig ledare i kåren. En mycket liten, skinntorr gubbe som var åttio fyllda. Han spelade bara stora instrument, kanske för att kompensera sin litenhet. Han var också med i symfoniorkestern och där spelade han kontrabas. I musikkåren spelade han bashelikon. En slags Tuba som man kröp in i istället för vanliga bastubor som man har fram på magen. Att se denne lille man invirad i mässing gav nästan intrycket att instrumentet vandrade om kring för sig själv.

Kvinten var som sagt andlig ledare och det var han som alltid anförde kåren när man efter årets spelning på svenska flaggans dag hade avslutningsbankett på hotell Malm i Malmberget. Då tog Kvinten befälet och gick först. Han väntade tills alla samlats framför hotellet och sedan fattade han med sin vitbehandskade hand dörrknoppen och fällde repliken: ”Jaha ungdomar, i kväll håller vi ihop, så länge vi känner igen varandra”.

Därefter gick man in till restaurangskolans dignande smörgåsbord för att ta för sig av aladåber och rullströmming.

Men nu var det första maj och det var den första av årets två spelningar som Krossen hade. Göran övade i solskenet och tänkte på de två flöjtspelande flickorna i orkestern. De var verkligen duktiga! Och snygga! Båda hette Eva, fast den ena stavade med dubbelt w. Det var underbart att höra när piccolaslingorna svingade sig över alla de övriga stämmorna i Narviksguten eller någon av de andra marscherna som Valdemar Larsson, Bäcklasse kallad, präntat med bläck på små kartongbitar så de skulle passa i de små notställen som satt fastklämda på instrumenten. Evorna kunde spela och var precis så gamla att Göran var helt ointressant.

Bäck- Lasse gillade inte de ljusa byxorna som hörde till uniformen. För fyrtio år sedan hade han varit opasslig i magen vid en av de sällsynta turnéerna och mitt på Storgatan i Luleå hade den dåliga magen i kombination med Lasses kraftfulla spel på ventilbasunen resulterat i en synnerligen indiskret fläck på byxbaken. Men eftersom han hade en betydande roll i orkestern var han tvungen att slutföra paraden, dock skrittandes med baken in mot orkestern, från publiken, inte olikt en cirkushäst.

På klarinett fanns den skicklige Ture Lindqvist som spelade med klarinetten i mungipan och alltid kom försent. En annan ännu bättre klarinettist var den något bastanta Astrid Sjögren. Hon marscherade alltid i skor med rågummisulor och knästrumpor som gick upp till den knälånga kjolen.

Förvånansvärt många yngre fanns också med och Kalle tog faderligt hand om dem alla, det fanns alltid obegränsat med varmkorv och sockerdricka för deras del på banketterna. De yngre hittade man bland saxofonerna och virveltrummorna.

Sammanlagt fanns där tre ledare i kåren och vi har nämnt två; Kalle Plompen som ledde det hela administrativt och musikaliskt och Kvinten som i kraft av sin ålder och skicklighet andligen förestod orkestern i olika representativa sammanhang. En gång frågade Kalle: De behöver en tubaist ner till Luleå och trehundrafemtioårsjubileet Kvinten, kan du fara? Passar bra, sa Kvinten, jag spelade på trehundraårsjubileet också.

Den tredje ledaren var tamburmajoren Bernhard Lind. Det var en obehaglig person tyckte de flesta i krossen. Han var fåfäng intill koketteri. Han kammade sina få svartfärgade hårstrån med pomada över flinten. Hans uniform hade epåletter, falska visserligen, men vilka epåletter är inte det? och han var den enda som hade plattsmäck det vill säga kaptensmössa.

Han hade aldrig lärt sig att snurra tamburmajorsstaven på rätt sätt, utan fuskade med ett borrat hål i käppen så han kunde snurra den på pekfingret. Några oäkta medaljer hade han också hakat fast på bröstet, vilket Kalle tyckte var ohejdat komiskt.

Egentligen hade Bernhard varit trumpetare, men han räckte inte till musikaliskt. Kalle däremot var fantastisk och den givne första trumpetaren och hans son Tony spelade alla de arpeggion som låg på andretrumpetarens lott. Bernhard räckte inte till och en repetitionsdag sa Kalle åt honom: ”Du får börja med ett tenorhorn istället, det här duger inte. Vi har ett horn i förrådet som du kan ta”.

De gick tillsammans till instrumentskrubben och Kalle grävde fram ett ärgigt tjeckiskt horn och räckte över det till Bernhard. Här! Sätt igång att öva. Bernhard såg på hornet som om det var den största skymf han utsatts för. Tenorhorn jämfört med trumpet var som att bli föreslagen en DKW istället för en Mercedes. Bernhard såg med avsky på instrumentet och ville först inte ta det i sin hand, men Kalle tryckte det i famnen på honom.

Det var Klarinett-Ture som kom med idén, Men kanske att Bernhard skulle få bli Tamburmajor istället?

– Vore väl lite fräsigt att ha en sån, sa Ture med ett snett flin, men till Kalle sa han tyst: Han ställer nog till med mindre elände där än nån annanstans.

Så blev det.

Bernhard kom att ta sin nya uppgift på lite för stort allvar; vilket ju inte sällan är fallet med människor som fått en chefstjänst och lite makt. Han bar visserligen hem tenorhornet, men det var som Tamburmajor och ledare av Malmbergets musikkår han numera såg på sig själv.

Det dröjde inte länge förrän han började mästra orkestern vid uppställningarna och steg för steg kom nya detaljer och idéer som han tyckte att en blåsorkester av rang skulle infoga i sin verksamhet. Det var Bernhard själv som fick igenom inköp av ny uniform bara till honom själv. Det knorrades i leden när han skrek ut sina rättningskommandon.

Kvinten suckade när han såg honom och sa till Kalle: – Ge en människa makt över en soptipp och de kommer att använda sig av den makten.

Dessutom märkte Kalle att Bernhard luktade sprit allt oftare på repetitionerna. Nu ska man ha klart för sig att stora delar av den här orkestern bestod av personer som verkligen inte spottade i glaset, men på repetitionerna var det en oskriven regel att hålla skärpan.

Bernhard hade visserligen ingen större uppgift när det repades. Instruktionerna och repordningen sköttes av Kalle, men Bernhard stod ändå längst fram och viftade i takt. Eller ”dirigerade” som han själv kallade det.

Det som fick Kalle att koka över var att Bernhard for ut mot ett par av ungdomarna i träblåset när de utomhus tränade på figurmarschering. Bernhard började skrika åt saxofonisterna och kalla dem för ”kroniska passgångare”.

Det var sista repet före första maj och en av pojkarna blev så ledsen att han ville packa ihop och gå hem. Då bröt Kalle repet. Han sa inget till Bernhard, men han var rasande inombords.

Så var stämningen i Stenkrossen när man steg på bussen den soligaste första maj i Malmbergets historia, för att göra det första av årets två framträdanden. Man hade bestämt att starta från fotbollsplanen vid Malmsta, långt österut i samhället för att sedan marschera längs den långa paradgatan och affärsgatan Kaptensvägen. Framme vid Folkets Hus skulle demonstrationstågen ansluta bakom och repertoaren skulle övergå till en kronisk ”Internationalen”. Men fram till Folkets Hus så var repertoaren alltså fri och man kunde spela allt från Narviksguten till Brazil.

Göran kom sist ur bussen ned sin stora bastrumma och man började ställa upp på fotbollsplanen. Medan Bernhard kammade sitt pomadahår ordnade Kalle positionerna. Trumpeterna satte han först av någon anledning den här dan, därefter flöjterna, sedan träblås, därefter övriga brasset, det tunga brasset. Allra sist kom virveltrummorna och Göran.

Bernhard hade dagen till ära fått tag i ett ordensband som han stod och försökte ordna till. På bandet stod det ”Jubileumsvärd” men Bernhard krängde om det så bokstäverna kom inåt. Bernhard luktade mer än tidigare och det visste Kalle att dagen efter Valborg kunde det hänga en viss aura kring den här orkestern, men han kände också skillnad på nytt och gammalt och Bernhards doft var färsk.

Just innan Bernhard struttade fram till orkestern, med ordensband, falska medaljer och plattsmäck, sa Kalle: Vad som än händer i dag så följer ni efter mig och trumpetarna! Ture, Kvinten och Bäcklasse var redan invigda och flinade till, alla tre. De övriga var vana att följa Kalles instruktioner. Göran hörde ingenting men visste att han skulle hänga på den äldste virveltrummaren Egon. ”Lira unis med Egon så löser sig allt”, hade Kalle sagt. Det betydde slå hårt på första slaget i varje takt.

Så höjde Bernhard staven och Kalle trumpeten, trummorna slog fyra takters mellanmarsch och därefter började paraden.

Hela Malmberget var ute den här dagen. Ballonger och röda flaggor.  Hundratals, ja tusentals människor fyllde gatorna, kanske mest för det fantastiska vädret.

Allt gick fint till en början, en svag vind låg i ryggen på kåren, men långt i fjärran bakom Dundret seglade ett mörkgrått ovädersmoln upp. Bernhard som gick tio meter framför de andra i kåren tog visserligen något snedsteg och svettades floder, men efter ett tag rätade han upp sig och såg verkligen ut som en tamburmajor.

Innan katastrofen sker måste jag berätta lite mer om Bernhard.

Bernhard var en enkel själ och bodde i en tvåa uppe på Björkvägen i området Kilen. Perstorpsplatta på köksbordet och en väggklocka i form av en stekpanna, fast i koppar. Han hade hela sitt liv varit en ganska oduglig tjänsteman i LKAB och hade pensionerats utan att någon saknade honom. När han kom med i Malmbergets Musikkår hade han varit omåttligt stolt. Äntligen var det hans tur att stå i ljuset!

Hans fru var liten och tunn som en fågel och hade beundrat Bernhards musicerande i Kåren. Kanske mest för att hon tyckte han såg stilig ut i uniformen. Bernhard hade alltid sett till att hon stod på rätt sida när paraden kom så hon skulle se honom ordentligt. De var barnlösa och hade utvecklat den speciella kärlek som barnlösa kan hysa när de till sist inser att de bara har varandra. Men en dag efter paraden på svenska flaggans dag råkade hon säga: Fantastiskt vad duktiga de är, Kalle och hans son Tony! Det tog hårt på Bernhard.

Så dog hon. Ingen visste varför. En enkel operation, en okomplicerad cysta som skulle tas bort, men Karin dog – ofattbart. Bernhard sörjde och hängde upp hennes porträtt i hallen. I glas och ram med sorgband över ena hörnet. Det var nu flera år sedan och före varje repetition så brukade han se på sin spegelbild i Karins porträtt och prata lite med henne. Det enda som var roligt i hans liv var träffarna med Stenkrossen och han tog för vana att dricka ett par, tre glas Eau de vie för att fira att det var repetitionsdag. Så kom smällen av Kalle och sedan tamburmajorsuppdraget.

I:a maj 1983 hade han druckit mer än vanligt innan han ställde sig framför porträttet av Karin och sa: – – Ser du nu Karin! Nu är jag chef, nu bestämmer jag över Kalle och Tony och ser du min nya uniform, ser du! Visst är du stolt över mig nu?

Därefter raglade han till och gick i väg till spelningen…

Allt gick som planerat och långt bort längs Kaptensvägen såg man Folkets Hus och vajande röda fanor där demonstrationstågen började samlas.

Allt gick fint och Stenkrossen paraderade elegant fram efter den långa gatan, man kom till de kvarter där publiken stod som tätast.

Men! När man närmade sig tvärgatan, som gick nerför berget åt vänster, Östra Kyrkogatan, började Kalle snegla runt i orkestern och i själva korsningen gjorde han plötsligt tecknet för vänstersväng. Hela musikkåren svängde ned för backen åt vänster. Hela musikkåren utom Bernhard Lind, tamburmajoren som ensam stegade vidare på Kaptensvägen.

Hade Bernhard varit helt nykter och hade inte orkestern spelat så starkt och hade inte folket jublat och skrattat så, så kanske han hade märkt att han marscherade utan musikkår lite tidigare. Nu hann han till nästan halva kvarteret innan han vände sig om och såg att han var ensam.

Många i kåren var förvånade, många kiknade av skratt, men man spelade på och när Kalle ledde dem först till höger på Österlånggatan, sedan höger igen på Västra Kyrkogatan så insåg man att man snart skulle vara uppe på Kaptensvägen igen efter den lilla utflykten.

Väl uppe på Kaptensvägen svängde man vänster, beredd att fortsätta mot Folkets Hus.

Bernhard var ensam. Runt omkring sig såg han människor som gapskrattade och vinden hade ökat, så plötsligt blåste plattsmäcken av honom när vinden grep tag under skärmen. Han färgade svarta hårtestar flög iväg i vinden och blottade flinten och fick människorna att vråla av skratt. Han sjönk ner på en betonggris som stod vid vägkanten och han la armarna om huvudet och grät.

Då tystnade skratten, men ljudet från orkestern ökade allteftersom de närmade sig korsningen till Kaptensvägen en bit längre fram. Kalle ledde in dem på rätt väg igen, men bakom dem satt Bernhard på en betongsugga. Göran gick sist med sin bastrumma, han kastade en blick bakåt och han såg den stukade mannen och han slutade spela, han fortsatte framåt någon meter, men så bestämde han sig, la bastrumman i vägkanten och började gå mot Bernhard. När bastrumman slutat upphörde de andra eftersom och till sist tystnade alla.

– Han gråter ju! ropade Göran och småsprang tillbaka till Bernhard utan att riktigt veta vad han skulle göra.

Nu utbröt tumult i orkestern och man började gå tillbaka till Bernhard. Den bastanta Astrid Sjögren skällde ut Kalle efter noter, Klarinett-Ture försökte försvara det hela som ett oskyldigt skämt. Kalle stod tyst och skämdes, alla vandrade så småningom som en skock tillbaka till Bernhard Lind där han satt och grät med en artonårig pojkes hand på sin axel.

Väl framme stod man tyst och lyssnade på tamburmajorens hulkanden.

– Ni måste förstå, sa han att det här är det enda jag har – det enda jag har! skrek han ut en gång till.

Tystnad.

Sen sa Kvinten:

 ”Jahaja, det var fan inte mycket det”. ”Jag tycker så här att du har varit förjävlig, men att det här var i grövsta laget och vi har två demonstrationståg som väntar. Kalle får be dig om ursäkt sen. Snyt dig och ta på dig smäcken så går vi”.

Bra gjort, viskade Ewa dubbelw till Göran – hon visste vad han hette!

Man samlade ihop sig och Bernhard genomförde marschen och efter elva Internationalen var årets första spelning avklarad. Kalle och Bernhard talade ut om allt efteråt, inklusive uniformer och sprit.

Mot kvällen kom ett vårregn som fick de första myggorna att vakna och den sista snön att dra sig tillbaka.

På Svenska Flaggans dag den 6:e juni var det kallt och blåsigt däremot. Då dök Bernhard upp med kort grå snagg, tenorhorn och båtmössa och efter spelningen, när Kvinten ställde sig framför hotell Malms entré för att säga de bevingade traditionella orden inför banketten, sa Bernhard:

– Jag går hem jag. Tack för idag!

Väl hemma på Björkvägen ställde han sig med Båtmössan framför Karins porträtt och sa: Är du stolt över mig nu då?

Göran var inte med den 6:e juni. Han spelade aldrig mer bastrumma i Malmbergets Musikkår. Det blev aldrig något med Eva dubbelw. Göran flyttade söderut och gick vidare med fiolen och pianot istället och han har glömt allt som hände, men jag, jag minns.